The post-urbanization of Tokyo: its spatio temporal geography and governance

The urbanization of the global population could lead human societies to both declining and aging populations. This is because mature urban societies tend to provide urban dwellers, especially females, with better educational and work opportunities, reproductive health services, and freedom of life planning, which could result in a considerable decrease in national fertility rates. Under such societal improvements, 26–33 out of 48 global megacities, large urban regions with populations of over 10 million, will be situated in countries whose national population is projected to decrease by 20–50% by 2100. Amid such a substantial and sustained national population shrinkage, even megacities will not be free from urban shrinkage. In other words, mature urban societies will shift to the phase of ‘after’ urbanization—post-urbanization.Considering the rather realistic scenarios of post-urbanization, it will increasingly become a significant task for urban scholars and urban policymakers to explore and understand how the decline of highly urbanized societies will potentially change mature urban societies and how they are governed. Yet, the field of urban studies remains underdeveloped in terms of both academic and policy attention and foundational empirical research on post-urbanization. This thesis seeks to address this gap. Specifically, its overarching aim is to envisage what post- urbanization could bring to urban societies in the 21st century and propose policy propositions for future scholars and policymakers.To achieve the given aim, this thesis, as one of the initial scientific research efforts, explored the post-urbanization of the Tokyo Capital Region, the world’s largest megacity projected to become the first declining megacity by 2030, both in theoretical and empirical terms. In the theoretical exploration, relying on and revising existing relevant theories, this thesis discusses how demographic factors will increasingly play a constitutive role in urbanization and urban governance during a phase of constant and total population loss. In the empirical exploration, following a mixed-method research design integrating various methods— interviews, text-mining, spatial explorative analysis, and machine learning, the thesis yielded three articles analyzing the changing patterns of urbanization and urban governance of Tokyo.The first article using machine learning captured how the spatiotemporal socio- demography in Tokyo has been transforming into a complex heterogeneous landscape of (re)urbanization, (post)suburbanization, and urban shrinkage, illustrating that the spatial distribution of demographic resources increasingly becomes uneven within the megacity region. The result suggests that as post- urbanization progresses, inter-municipal disparities in demographic prosperity will increase, hindering municipalities from forming metropolitan governance.The second article drawing on interviews and quantitative spatiotemporal explorative analyses revealed that in the shrinking suburbia of Tokyo, demographic factors, through changing policymakers’ perspectives, have been influencing the mode of urban governance and resulting policies. While the empirical findings confirmed that forming a shrinkage-preemptive mode of metropolitan governance is possible, reinforcing both vertical and horizontal coordination across public authorities will be essential to promote it.The third article using a text-mining technique supports the existing arguments that bundles of locational preference among re-urbanizing socio-demographic groups are crucial to explain urban regrowth. For urban policymakers, this suggests strategic bundling of different urban features—physical structure, urban amenities, and place images—will be crucial to effectively attracting new residents. Even for policymakers in prosperous localities, to maintain demographic prosperity, it will remain important to monitor the changing metropolitan landscape of locational preferences to strategically adjust their bundles of urban features.Based on the given theoretical discussions and empirical insights, the thesis concludes that post-urbanization will bring a complex and heterogeneous post- urban landscape with uneven demographic prosperity where conventional growth-based urban governance and policies will be increasingly ineffective, and cooperative metropolitan governance will be essential to manage post-urban challenges. Yet, simultaneously, the study argues that the uneven distribution of demographic  wealth  per  se,  inducing  inter-municipal  competition,  will increasingly hinder the localities in the megacity from realizing such metropolitan governance.Reflecting on these insights, the study formulated four policy propositions that are primarily for Tokyo but can potentially apply to future post-urban megacities. First, national and prefectural governments need to actively form institutional settings that enable and encourage megacity municipalities to coordinate different counter-shrinkage policies with their neighbors. Second, policymakers, together with relevant non-public stakeholders, need to form a policy-driven coalition to cooperatively manage and maintain inter-municipal physical and/or social infrastructures that are essential for maintaining their demographic prosperity. Third, policymakers, particularly those in the shrinking suburbs of the megacity, should strategically implement region-wide place branding to strengthen the region's socio-economic autonomy, retain current residents, and actively attract new ones, while also fostering inter-municipal governance.Finally, as actors—both public and non-public—largely determine the mode of governance and resulting policies for post-urban challenges, whether cities can realize the given three propositions and thus maintain and attract demographic wealth will depend heavily on what kind of people live and work in the city. Hence, effective post-urban governance, although this sounds pessimistic, is not something all post-urban localities can achieve. This implies that policymakers need to embrace the reality that in post-urban societies, some cities without the right people at the right moment will need a lot of effort to avoid their demise. After all, in post-urban societies where people are the underlying wealth of prosperity, people do matter.
世界人口の都市化は、人類社会を人口減少と高齢化の両方に導く可能性がある。なぜなら、成熟した都市社会は、都市居住者（特に⼥性）に、より良い教育や就労の機会、生殖に関する医療へのアクセス、人生設計の自由を提供する傾向を持ち、その結果、 国の出生率が⼤幅に低下する可能性があるからである。このような社会的改善の下で、人口 1,000 万人以上の⼤都市地域である世界のメガシティ 48 ヵ所のうち 26〜33 ヵ所は、2100 年までに国⺠人口が 20〜50％減少すると予測される国に位置している。このような⼤幅かつ持続的な国家人口の減少の中で、メガシティといえどもその縮小と無縁ではいられないだろう。言い換えれば、成熟した都市社会は、都市化の「後」の段階、「ポスト都市」へと移⾏するのである。ポスト都市化という、⻑期的な人口動態予測に基づく現実的なシナリオを考慮すると、高度に都市化した社会の衰退が、そうした都市社会とその都市ガバナンスの方法をどのように変える可能性があるのかを探り理解することは、都市学者や都市政策⽴案者にとって、ますます重要な課題となるだろう。しかし、ポスト都市とその進展に関する学術的・政策的関⼼も基礎となる実証研究も、未発達のままである。本論⽂は、このギャップに取り組むことを目的としている。具体的には、ポスト都市化が 21 世紀の都市社会に何をもたらすかを想定し、将来の研究者や政策⽴案者に向けて政策提言を⾏うことを包括的な目的としている。この目的を達成するため、本論⽂では、科学的研究の初期の試みとして、2030  年まで    に世界初の縮退メガシティになると予測される東京⾸都圏のポスト都市化について、理論的・実証的な観点から分析を⾏った。理論的な探求では、既存の関連する都市理論に依拠しそれを修正しながら、国家人口が恒常的かつ全体的に減少する局面において、人口動態的要因が都市空間の変化と都市ガバナンスの変化に対し構成的(constitutive)な役割—すなわち、駆動的な役割—を果たすようになると論じた。実証的研究においては、インタビュー、テキストマイニング、時空間探索的分析、教師なし機械学習といった様々な手法を統合した混合研究法の研究デザインに従い、東京の都市空間と都市ガバナンスの変化のパターンを分析する 3 つの研究を⾏った。教師なし機械学習を用いた最初の研究では、東京の時空間社会人口動態が、（再）都市  化、（ポスト）郊外化、都市の縮退という複雑で異質な景観に変容していることを捉え、「人口動態的な資源」の空間的分布が東京⾸都圏内でますます不均⼀になっていること  を示した。その結果、ポスト都市化が進むにつれて、「人口動態的な繁栄」の自治体間格差が拡⼤し、自治体が⼤都市域ガバナンスを形成する妨げになる可能性が示唆された。第 2 の研究は、インタビューと時空間探索的分析に基づき、縮小する東京⾸都圏の郊外（つくばエクスプレス沿線の郊外）において、人口動態的要因が（政策⽴案者の視点の変化を通じて）都市ガバナンスのあり方とその結果としての政策に影響を及ぼしていることを明らかにした。実証的な知⾒から、「縮小先取り型」の⼤都市域ガバナンスの形成が可能であることが確認されたが、それを推進するためには、都市政策の策定にかかわる公的組織間の垂直的・⽔平的な連携を強化することが不可⽋である。テキストマイニングの手法を用いた第 3 の研究は、再都市化する社会的グループの⽴地的選好の束が、都市の再成⻑を説明する上で重要な要素の⼀つであるという既存の議論を裏付けている。都市の政策⽴案者にとって、都市の物理的構造、都市の快適性、都市のイメージなど、さまざまな都市の特徴を戦略的に束ねることが、新たな居住者を効果的に誘引する上で極めて重要であることを示唆している。人口減に直面していない、「人口動態的に豊かな」自治体の政策⽴案者にとっても、その「人口動態的な繁栄」を維持するためには、⼤都市地域内で変化する⽴地的選好の複雑なランドスケープを注視し、都市特性の束を戦略的に調整することが重要であることに変わりはない。与えられた理論的議論と実証的洞察に基づき、本論⽂は、ポスト都市化は空間的に不均等な「人口動態的な繁栄」を伴う複雑で異質なポスト都市景観をもたらし、そこでは従来の成⻑に基づく都市ガバナンスや政策がますますその効⼒を失うと論じた。ゆえに、ポスト都市における集団的都市課題に対処するためには、協調的な⼤都市域ガバナンスが不可⽋になると結論付けている。しかし同時に、「人口動態的な富」の空間的に不均等な分布それ自体が自治体間競争を誘発し、⼤都市地域内の自治体が⼤都市域ガバナンスを実現することを妨げる可能性があると、本研究は主張する。こうした洞察に基づき、本研究は、主に東京を対象としているが、将来のポスト都市化  メガシティにも適用可能な 4 つの政策提言を示した。第⼀に、国や都道府県は、東京⾸都圏の自治体が近隣の自治体とさまざまな都市縮退対応政策を調整することを可能にし、奨励する制度的環境を積極的に形成する必要がある。第⼆に、政策⽴案者は、関連する公的組織以外の利害関係者とともに、「人口動態的な繁栄」を維持するために不可⽋な自治体間の物理的・社会的インフラを協調的に管理・維持するための「政策主導型」の地域連合を形成する必要がある。第三に、縮退傾向にある⾸都圏郊外の政策⽴案者は、地域の社会経済的自律性を強化し、現状の人口を維持し、さらに新しい住⺠を積極的に誘致するために、地域全体のブランディングを戦略的に実施し、同時に自治体間の協調的ガバナンスを促進する必要がある。最後に、ポスト都市における集団的都市課題に対するガバナンスのあり方やその結果としての政策を決定するのは、公的・非公的なアクターであるため、各自治体が上記の 3つの提言を実現し、「人口動態的な富」を維持・誘引できるかどうかは、その自治体にどのような人々が住み、働くかによって⼤きく左右される。したがって、ポスト都市における効果的なガバナンスは、悲観的に聞こえるかもしれないが、ポスト都市化する東京⾸都圏内のすべての自治体が達成できるものではない。このことは、ポスト都市社会では、適材適所の人材がいない⼀部の都市・自治体は、その消滅を避けるためにこれまで以上の多⼤な努⼒を必要とするという現実を、政策⽴案者が受け⼊れる必要があることを意味している。結局のところ、「人」が繁栄を支えるための主要な富となるポスト都市社会では、これまで以上に「人」の存在が重要になる。
Urbaniseringen av jordens befolkning kan leda till att våra samhällen kommer uppleva både minskande och åldrande befolkningar. Detta beror på att välutvecklade urbana samhällen tenderar att ge stadsbor, särskilt kvinnor, bättre utbildnings- och arbetsmöjligheter, reproduktiv hälsovård och frihet att planera sitt liv, vilket kan leda till en betydande minskning av födelsetalen. Med den typen av samhällsförbättringar kan 26-33 av 48 globala megastäder, dvs stora stadsregioner med över 10 miljoner invånare, att vara lokaliserade i länder vars nationella befolkning beräknas minska med 20-50% fram till 2100. Med en sådan betydande och ihållande nationell befolkningsminskning kommer inte ens megastäderna att vara förskonade från en minskning av befolkningen. Med andra ord kn mogna urbana samhällen att övergå till fasen ”efter” urbaniseringen - posturbaniseringen.Med tanke på dessa scenarier för posturbanisering kommer det i allt högre grad att bli en viktig uppgift för forskare och beslutsfattare att utforska och förstå hur minskningen av befolkningen i urbana miljöer potentiellt kommer att förändra dessa urbana samhällen men även sättet dessa städer styrs. Området urbana studier med fokus på denna posturbanisering är ännu inte utvecklat när det gäller både akademisk och politisk uppmärksamhet såväl som grundläggande empirisk forskning om dessa processer. Denna avhandling syftar till att utveckla vår kunskap kring dessa processer. Det övergripande syftet med avhandlingen är att studera vad denna posturbanisering kan innebära för stadssamhällen under den närmsta framtiden och att föreslå policyförslag för framtida forskare och beslutsfattare.Avhandlingen är inriktad på posturbaniseringen av Tokyo Capital Region, världens största megastad som förväntas bli den första minskande megastaden 2030. I den teoretiska delen av avhandlingen använder befintliga teorier genomatt diskutera hur demografiska faktorer i allt högre grad kommer att spela en avgörande roll för urbanisering och stadsstyrning under en fas av befolkningsminskning. I den empiriska undersökningen, som följer en forskningsdesign som integrerar olika metoder - intervjuer, text-mining, rumslig explorativ analys och maskininlärning genom tre artiklar som analyserar de förändrade mönstren för urbanisering och stadsstyrning i Tokyo.I den första artikeln användes maskininlärning för att fånga hur den rumsliga och tidsmässiga sociodemografin i Tokyo har omvandlats till ett komplext heterogent landskap av (åter)urbanisering, (post)förortsbildning och krympning av staden. Studien illustrerar hur den rumsliga fördelningen av demografiska resurser blir alltmer ojämn fördelat inom megastadsregionen. Resultatet tyder på att i takt med att posturbaniseringen fortskrider kommer skillnaderna i demografiskt välstånd mellan stadens olika delar att öka.Den andra artikeln bygger på intervjuer samt kvantitativa, temporala och explorativa analyser. Studien visar att i Tokyos krympande förorter har demografiska faktorer, genom att förändra beslutsfattarnas perspektiv, påverkat styrningen och politiken i staden. Även om de empiriska resultaten bekräftar möjligheten att skapa en storstadsstyrning som förebygger effekter av befolkningsminskningen, är det viktigt att stärka både vertikal och horisontell samordning mellan offentliga myndigheter för att främja detta.I den tredje artikeln, vilken använder en textmining-teknik, visar det empiriska materialet på lokaliseringspreferenser för de sociodemografiska grupper som flyttar tillbaka till innerstadsområden vilket förklarar den urban återväxten. För beslutsfattare visar detta på att strategisk paketering av urbana egenskaper – fysisk struktur, urbana bekvämligheter och platsbilder – kommer att ha betydelse för att locka nya invånare. Även beslutsfattare i välmående områden kommer att behöva bevaka hur förändrade lokaliseringspreferenser påverkar det urbana landskapet, och anpassa strategiska beslut därefter för att upprätthålla ett demografiskt välstånd.Utifrån de teoretiska diskussionerna och de empiriska insikterna, visar slutsatserna i avhandlingen på att posturbaniseringen kommer att medföra ett komplext och heterogent posturbant landskap med ojämn demografisk fördelning av befolkningen. En konventionell tillväxtbaserad stadsstyrning och politik kommer att därför att uppfattas som alltmer ineffektiv, där en kooperativ storstadsstyrning kommer behövas för att hantera de posturbana utmaningarna. Samtidigt argumenterar studien för att den ojämna fördelningen av befolkningen   20kommer i sig att leda till konkurrens mellan kommuner, vilket i högre grad kommer att hindra lokalsamhällena i megastaden från att förverkliga en sådan styrning av storstaden.Med utgångspunkt i dessa insikter formulerades fyra policyförslag som i första hand gäller för Tokyo, men som potentiellt kan tillämpas på andra framtida posturbana megastäder. Först är det viktigt att nationella regeringar och motsvarande regionala styrnivåer skapar institutionella förutsättningar som gör det möjligt för kommuner i megastäder att samordna strategier med sina grannar för att motverka effekter av minskad befolkningsutveckling. För det andra måste beslutsfattarna tillsammans med relevanta icke-offentliga intressenter, formera en policy driven koalition för att tillsammans förvalta och underhålla fysiska och/eller sociala infrastrukturer mellan kommuner som är nödvändiga för att upprätthålla den demografiska fördelningen. Det tredje policyförslaget förordar att beslutsfattare, särskilt i de förorter där befolkningen minskar, bör genomföra en strategisk varumärkesplacering av regionen. Strategin kan användas för att stärka regionens socioekonomiska autonomi, behålla nuvarande invånare och aktivt locka till sig nya, samtidigt som man främjar en mellankommunal styrning.Slutligen, det är aktörer - både offentliga och icke-offentliga – som till stor del bestämmer styrsättet och medföljande politik för att hantera de posturbana utmaningarna. Det beror därför i hög grad på vilka människor som bor och arbetar i staden om städerna kan förverkliga de övriga tre policyförslagen och lyckas behålla och locka till sig fler invånare. Även om det låter pessimistiskt, är ett effektivt post-urbant styrelseskick inte något som alla post-urbana städer kan uppnå. Det innebär att beslutsfattare behöver inse att i posturbana samhällen kommer vissa städer, som inte har rätt människor vid rätt tidpunkt, att behöva genomföra betydande ansträngningar för att undvika undergång. Det är trotsallt människorna som spelar en avgörande roll för samhällens underliggande rikedom och välstånd – även i posturbana samhällen.