Penicilin protiv mrznja

Medicinen mot hatetI texten studeras karikatyr och satirbild som ett oersättligt utryck för yttrandefrihet i den massmediala epoken. Textens utgångspunkt är en paradox att karikatyrkonsten blivit ett hett diskussionsämne på samma tid som denna uttrycksform försvinner från vecko- och dagspress.Debatten startades efter publiceringen av det nedvärderande karikatyrframställningar av profeten Muhammed i danska och svenska tidningar som de islamtroende upplevde som förolämpande. I texter kortfattat behandlas liknande historiska exemplen på karikatyrer som uppfattades som nedvärdering och förolämpning riktad mot annan etnisk och religiös tillhörighet. Så till exempel publicerades en rad karikatyrer som hånade mormoner i den amerikanska pressen i början av 1900-talet, under en lång period gestaltades svarta på ett ytterst rasistiskt sätt, det fanns karikatyrer som utryckte antisemitism, rysofobi, sexism och misogyni.Parallellt med en propagandistisk och ofta av mediamakten missbrukad karikatyr utvecklades även en annan typ av karikatyr och skämtteckning, en som fungerade som en symbol för odogmatisk världssyn, en form av motstånd mot tyranni och en befrielse från terror och den exploatering som människan utövar mot andra människor. Ett behov av satiriska och parodiska karikatyrer finns även i de nutida samhällen, såväl de med en lång demokratisk tradition som de samhällen där demokratiska processer befinner sig i en utvecklingsfas.Just för dess aktiva roll inom den demokratiska utvecklingen i ett visst samhälle hävdar texten att karikatyrkonsten måste vara tillbaka i massmedier. Dessutom bör karikatyrkonstens studeras som ett akademiskt ämne i samband med studier i konst, journalistik och kommunikationen.