Fattigvård och rösträtt. Motsättningar mellan sociala och politiska rättigheter i den tidiga välfärdsstatens Sverige

People who taken in for long-term financial support and care at publicly funded poor relief institutions were excluded from suffrage in Sweden, even after the introduction of universal suffrage in 1921. Legislators justified the disenfranchisement on the grounds that this group of poor relief recipients were in a state of reduced self-governance, which, in turn, was considered to be in direct conflict with the idea of the autonomous political citizen. In this article, however, I suggest that this argument of dependency and lack of autonomy was based on a set of regulations that was already abolished once the new voting rights reform came into force. ; Den så kallade allmänna rösträtt som infördes i Sverige år 1921 inkluderade inte personer som var omhändertagna för långvarig försörjning av den skattefinansierade fattigvården – i praktiken ekonomiskt utsatta åldringar på ålderdomshemmen (då: fattigvårdsanstalter). Uteslutningen av denna grupp från rösträtten motiverades med hänvisning till deras beroendeförhållande till fattigvårdsmyndigheterna och inskränkta självbestämmanderätt – vilket i sin tur ansågs stå i direkt konflikt med idén om den självständige politiska medborgaren. I denna artikel föreslås dock att argumentationen byggde på ett regelverk som i själva verket var avskaffat när den nya rösträttsreformen trädde i kraft.