Nurse anaesthetists’ experiences with paediatric anaesthesia

Bakgrund: Anestesisjuksköterskor ska efter genomgången specialistutbildning kunna söva både barn och vuxna. Barnanestesi skiljer sig på många sätt från anestesi till vuxna, fysiologin är annorlunda och bemötandet behöver anpassas efter barnets ålder och mognadsgrad. Förekomsten av barnpatienter varierar i olika verksamheter.Motiv: Barn sövs inte i samma omfattning som vuxna patienter och de har andra kroppsliga och kognitiva förutsättningar vilket kräver anpassade rutiner inför anestesi. Det är av intresse att undersöka anestesisjuksköterskors erfarenheter av barnanestesi för att det är ett annat förfarande än när vuxna sövs. Ökad förståelse för ämnet tror vi kan ge en intressant inblick i hur det är att söva barn som kan vara nyttig för såväl nya som erfarna anestesisjuksköterskor. Syfte: Studiens syfte är att undersöka anestesisjuksköterskors erfarenhet av barnanestesi. Metod: Intervjuer med en semistrukturerad design genomfördes på två olika operationsavdelningar i södra Sverige. Tolv deltagare valdes ut genom ändamålsenligt urval. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att anestesisjuksköterskor upplever olika slags utmaningar i mötet med barnpatienter. Trygghet i yrkesutövandet beskrivs främst komma av att kontinuerligt få tillfälle att praktisera barnanestesi. En enad syn i teamet runt barnpatienter har visat sig vara önskvärt dock upplever vissa anestesisjuksköterskor ibland att det brister i samsynen av vad som är bäst för barnet. Frustration över begränsad kompetens är också en känsla som anestesisjuksköterskor på olika vis framhäver. Känslan av att lyckas nå fram till ett litet barn och söva framgångsrikt någonting som skänker glädje och gör arbetet roligt och givande. Konklusion: Anestesisjuksköterskor har olika erfarenheter av barnanestesi beroende på hur ofta de söver barn. Tryggheten i yrkesutövandet byggs upp av tydliga rutiner, återkommande tillfällen att söva barn samt stöttning från barnspecialiserade anestesiologer. Frustrationen över begränsad kompetens inom barnanestesi framkommer i resultatet, likaså en önskan om att få utveckla sina kunskaper för att bedriva en högkvalitativ anestesiologisk omvårdnad dygnet runt. Background: On completion of their specialist training, nurse anaesthetists shall be able to anaesthetise both children and adults. Paediatric anaesthesia differs in many ways from adult anaesthesia: the physiology is different and one’s approach must be adapted with regard to the child’s age and level of maturity. The number of child patients varies between organisations. Motive: Children are not anaesthetised to the same extent as adult patients and they have different physical and cognitive conditions, which requires special procedures in preparation of anaesthesia. Nurse anaesthetists’ experiences with paediatric anaesthesia is worth examining as it involves a different procedure compared to adult anaesthesia. We believe that an increased understanding of the subject can provide interesting insight into what paediatric anaesthesia is like, which can be useful for both new and experienced nurse anaesthetists. Aim: The aim of the study is to examine nurse anaesthetists’ experiences of paediatric anaesthesia. Method: Semi-structured interviews were conducted at two different surgical wards in southern Sweden. Twelve participants were purposefully selected. The interviews were analysed through qualitative content analysis. Result: The results show that nurse anaesthetists experience different challenges when dealing with child patients. Their sense of security in their professional skills comes mainly from continuous opportunity to practise paediatric anaesthesia. Team consensus about child patients is clearly desirable, however, some nurse anaesthetists experience a lack of consensus about what is best for the child. Nurse anaesthetists also express frustration over limitations in skills. The feeling of being able to connect to a small child and successfully anaesthetise them is something that brings joy and makes the work both enjoyable and rewarding. Conclusion: Nurse anaesthetists have different experiences with paediatric anaesthesia depending on how often they anaesthetise children. Their feeling of security in their profession is created by having clear routines, recurring opportunities to anaesthetise children and support from specialist paediatric anaesthesiologists. The results show frustration over limited competence within paediatric anaesthesia and a desire to develop their skills in order to provide high-quality anaesthesiologic care around the clock.